71 klagomål på tre månader visar att problemet inte handlar om en tillfällig inkörningsperiod utan om ett politiskt ledarskap som sviker sitt ansvar. När äldre drabbas av brister i kärnverksamheten måste de folkvalda politikerna ställas till svars, menar Torsten Torstensson (L), kandidat till kommunfullmäktige i Uddevalla.
När ska politiker börja ta ansvar – på riktigt?
71 klagomål på tre månader. Äldre som inte får mat. Diabetiker som får fel varor. Demenssjuka som blir utan hjälp att beställa. Frysta livsmedel som ligger och tinar på köksbänken. Människor som vaknar av att okända personer kliver in i deras bostad och kommunens svar blir: ”Det kan alltid vara bekymmer under en inkörningsperiod.”
Men det kan det förstås inte – inte när det gäller svaga sköra människor!
Detta handlar inte om den nya kaffemaskinen som installerats på stadshuset. Detta handlar om gamla och utsatta människor som är helt beroende av att samhället fungerar. För dem kan en utebliven matleverans betyda två dygn utan riktig mat. För en diabetiker kan ett ”misstag” vara direkt farligt. För en person med demens kan varje förändring skapa enorm oro. Det mest provocerande är att ansvariga tycks tro att problemet är Samhalls. Det är det inte. Problemet är ledarskapet!
Varje gång en kommun misslyckas med ett kärnuppdrag ser vi samma mönster. Politikerna byter leverantör. De beställer en utredning, de gör en omorganisation och de talar om ”förbättringsarbete”, ”uppföljning” och ”processer”. Men aldrig någonsin om sitt eget ansvar.
En organisation blir aldrig bättre än sitt ledarskap. Om verksamhet efter verksamhet havererar är det inte personalen längst ut som är problemet. Det är kedjan av otydligt, svagt och oengagerat ledarskap som börjar högst upp och sipprar ner genom hela organisationen.
Den anställda i artikeln säger det rakt ut: personalen visste redan från början att det inte skulle fungera, men som vanligt lyssnar ingen till signalerna. Ingen politiker går utan mat när logistiken kraschar eller får sina frysta varor liggande på köksbänken hela dagen eller behöver leva på sill och ägg i två dygn för att någon tappat bort en beställning. Det är alltid de mest utsatta som får betala priset för dåliga beslut och vi känner så väl igen problematiken från katastrofen med nattpatrullerna. När verkligheten hinner i kapp kommer standardsvaren: ”Det tar några månader innan det fungerar” eller ”Jag har inget ansvar”.
Om ett flygbolag sa att de första månaderna får man räkna med att bagaget försvinner. Om ett sjukhus sa att de första månaderna får man acceptera fel mediciner. Om banken sa att pengarna kanske hamnar på fel konto under inkörningsperioden – då skulle ingen acceptera det. Varför ska vi då acceptera det när det gäller våra äldre eller andra människor i beroendeställning?
Det verkliga haveriet är inte matleveranserna, det verkliga haveriet är ett politiskt system där ingen tar ansvar när kärnverksamheten fallerar. Där ursäkter ersätter resultat och där den som borde ställas till svars alltid lyckas gömma sig bakom nästa organisationsförändring.
Den dag våra folkvalda börjar ta samma ansvar för äldreomsorgen som de kräver av sina egna tjänstemän, då kanske vi slipper läsa den här typen av artiklar, fram till dess kommer problemen att fortsätta och man kommer bara att skylla på nästa leverantör.
Torsten Torstensson (L), kandidat till kommunfullmäktige Uddevalla