Vad är det för fel på vårt samhälle?

Fungerar inte familjelivet som det ska eftersom föräldrar, ska ha så mycket egentid som möjligt? funderar Torsten Torstensson (L), Uddevalla.

Enligt färska uppgifter på SVT:s textsidor så står närmare 100.000 barn på kö i Sverige för hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Hur kan detta vara möjligt? Enligt Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin är det en ökning med 80 procent på bara några år. Vad finns det för orsaker till denna gigantiska ökning och varför mår dagens barn och ungdomar så dåligt att det i värsta fall kan medföra självskadebeteende eller suicid? Att det står 100.000 i kö är inte nog utan addera sedan alla dem som redan kommit under hjälp och behandling då får man totalt sett rent skrämmande siffror.

I dessa frågor känner jag mig verkligen som ”Bambi på hal is” men kan inte låta bli att, med ålderns rätt, fundera och reflektera över hur det har kunnat bli på detta sättet och vad det får för konsekvenser. Det är ett samhällsproblem som kostar och kommer att kosta samhället enorma resurser och som kommer att få konsekvenser för den ”vanliga” sjukvården, men även för den enskilt drabbade med familjer, för lång tid framöver.

Mängder av frågor dyker upp i mitt eget huvud: Har det digitala samhället någon roll i detta med ständig uppkoppling och ett informationsflöde som gör att hjärnan nästan kokar? Är det kamrattryck på olika sociala medier och alla dessa influensers som berättar om hur duktiga de är och försöker skapa sig en förmögenhet utan att utföra ett hederligt arbete? Fungerar inte familjelivet som det ska eftersom föräldrar, ska ha så mycket egentid som möjligt? Är det oron och våldet i skolorna, som definitivt har eskalerat på senare tid?

Mår föräldrarna lika dåligt som barnen, i dessa ekonomiskt pressade tider, vilket skapar en otrygg hemmiljö? Är elevhälsan tillräckligt kunnig och engagerad? Har det materialistiska och egoistiska samhället tagit överhanden? Har föräldrar, skola och övriga samhället helt kapitulerat inför barn och ungdomars mobbning och asociala beteenden? Det finns absolut hur många funderingar som helst ytterligare men den stora frågan är vad vi ska göra åt den rådande situationen som är förödande för oss alla?

Jag är definitivt inte kunnig nog för att uttala mig om den rådande situationen och har inte heller någon lösning på problemen, det har vi så kallade experter som ska lösa, men jag blir sannerligen orolig för framtiden när siffror som dessa presenteras. Det är kanske dags att tillsätta någon form av kriskommission. Börja med offensivt preventivt arbete i förskolor och skolor, där kan man troligtvis fånga upp en stor del av problemen. Stötta föreningslivet, som är en mycket viktig part i sammanhanget. Och slutligen måste vi ge föräldrarna förutsättningar och möjlighet att intressera och engagera sig under sina barns uppväxttid, samhället kan inte ensamt ta på sig ansvaret för att lösa detta gigantiska problem.

Torsten Torstensson (L)
Uddevalla

Bild: Julia Forsberg – Bohusläningen